Allt skrivande om resor har fått mig att börja tänka mycket på några av de resor jag har gjort tidigare. Eller snarare har jag tänkt på dem mer än vanligt, för tänker på dem gör jag titt som tätt. Och jag har tänkt att jag vill skriva om dem, i.a.f. på något sätt. Foton från dessa resor är bevarade i form av fysiska fotoalbum och häromveckan skrev jag ett inlägg om just old school fotoalbum och kände att bilderna från min road trip i USA förtjänar ett eget längre  inlägg. Och så har jag nu hittat min anteckningar från den resan. Anteckningar som jag tidigare hade tänkt göra något av, men det visade sig att det skulle dröja länge. Närmare bestämt 14 år!

Bland anteckningarna står också en rad om alla tankar jag inte skrivit ner; ”förmodligen briljanta ord som nu ingen kan ta del av”. Haha, redan då kände jag på mig att det skulle dröja innan jag tog tag i reseskrivandet.

Nedan varvar jag texter ur mitt anteckningsblock från resan, med nyskrivet. Mitt tjugoåriga jag stod fortfarande med båda benen i den akademiska världen, så insprängt här och där i de gamla anteckningarna är citat kompletta med fotnötter. Fint känner mitt äldre jag som nu kan citera med källor. Och när jag läser låter vi så otroligt oplanerade. Och det var vi till viss del, men vi hade också lagt ner åtskilliga timmar på planerandet av vad vi ville se, då främst i nationalparkerna i Kalifornien, Nevada, Arizona, Utah och New Mexico.

(Ur anteckningar, juni 2002)
De bilder jag hade som barn om Amerika var från alla västernfilmer som jag av någon anledning älskat ända sedan jag var riktigt liten. Vilda Västern där man styrde över sitt eget liv, skapade sina egna lagar och fick rida över vidderna. Naiva bilder, nu som förr. Eller som Lars Åberg skriver i Cowboy på drift i ett annat Amerika:

Känslan av frihet kommer i konflikt med historien, de sociala förhållandena och politiken.

För människor i storstaden kom han (cowboyen) att framstå som en upptäcktsresande, som vägrade lämna ifrån sig de sista resterna av det oberoende som det moderna livet annars murat in.

Men trots detta kan jag känna denna ”vad som helst kan hända” friheten. Jag är mitt ute i ingenmansland på våra långa körningar genom öde landskap och under timmar av vandring i naturreservaten. Den geografiska storleken skänker en frihetskänsla. Om jag sätter mig i bilen och kör kommer jag fram till något spännande; städer eller naturupplevelser. Så känns det inte hemma. Det är ju så vansinnigt stort här. Såna avstånd.

Här finns ett löfte, att i andra änden av denna långa på kartan röda linje finns ett annat liv. (ur Amerikas vägsjäl av Anders Ödahl)

(Ur anteckningar)
Åkte direkt till biluthyrningen från Las Vegas flygplats. Väl på firman verkade det inte som vår förbokning spelade någon som helst roll. Priset vi fick betala hade inget överhuvudtaget med det estimat vi fått och det kändes lite som vi blev lurade. Jag är övertygad om att de såg två helt ovetande tjejer och gav oss inte ens olika alternativ på försäkringar som vi blivit varnade att de skulle göra. De valde helt enkelt (antagligen) att ge oss det absolut dyraste. Vi var ivriga att köra därifrån. Men efter att ha startat bilen och skulle sätta i D (för drive) satt spaken fast. Helt omöjlig att rubba. Efter att ha undersökt varenda knapp och spak och vi fortfarande inte var klokare, började vi känna smärre panik. Det sista vi ville behöva vara tvungna att göra var att gå tillbaka in på kontoret och erkänna att vi inte visste hur man körde bilen. Men så listade A till slut ut det. Tydligen måste  man trycka ner bromsen samtidigt.

Ja, det är  många år sen och nej jag har aldrig haft särskilt bra självförtroende vad gäller att köra bil. Till mitt försvar var det en stressad situation och det var första mötet med en automatlåda.

Det var varmt, varmt, varmt i Death Valley. Mitt i sommaren var vi där och något slags värmerekord var på gång. Vi hade ett tält i bilen som vi aldrig testat att sätta upp och vi var inga vana campare. Underbart sätt att resa på! Slutade med att det var becksvart när vi kom fram till en campingplats och marken var för hård att få ner tältpinnarna i så efter ett tag gav vi upp försöken att få upp tältet och försökte istället sova i bilen. Det gick sådär och vid nåt tillfälle under natten la jag mig på ett picknickbord och försökte sova.

Fantastisk konst längs vägen! Mitt ute i ingenstans och med fantastiska bakgrunder.

(Ur anteckningar)
Vaknade på stranden i Malibu och åt frukost. Pratade med det äldre paret i motorhemmet bredvid oss. Farbrorn var väldigt pratsam och gav os en del tips och sa även att vi precis missat delfinerna som hoppade förbi kvällen innan. Vi packade ihop tältet och åkte till nästa camping i hopp om att det skulle finnas duschar, men icke. Istället körde vi vidare mot San Francisco, highway 1, the scenic route. Vi insåg att vi inte skulle hinna fram i en körning och höll utkik efter en camping och körde in på den första vi såg. Den var jättefin, men dusch hade den inte. Vi beslöt oss ändå för att stanna. Den låg väldigt fint till.

(Ur anteckningar)
Vi såg världens kurvigaste gata i San Francisco (Lombard Street) och hittade till AAA kontoret (vi var medlemmar via motormännens riksförbund och kunde då få hjälp med kartor och sånt där) och jag gick in för att fråga hur vi kunde hitta till the Mission District och mannen bakom disken frågade om vi letade efter heroin! Chockad förklarade jag att jag hade läst om ett kaffeställe som skulle ligga där. Han ringade in det på kartan men vi hittade aldrig caféet. Vi tittade på The Golden Gate och åkte vidare.

(Ur anteckningar)
Vägen mot Yosemite, som en ranger snällt nog hade tipsat om och ritat upp på en karta, var väldigt fin med massa småvägar. Vi körde in vid Big Oak Flat och gick till visitor center och hörde oss för om trails och camping. Vi blev rekommenderade att skaffa ett backcountry permit för att få tillstånd att ta oss till och sova på den typen av camping dit man måste ta sig till fots. Vi valde en trail i Hetch Hetchy området som slutar vid Rancheria Falls. Den verkade medelsvår, 11 km en väg.

Här slutar mina anteckningar härifrån av någon anledning. Men vi blev utrustade med en så kallad bear can, där vi skulle lägga allt som luktade, mat som solkräm, för att inte locka till oss björnar. Den var rätt så otymplig att bära med sig. Väl framme på campingen, eller snarare området där det var ok att sätta upp tält, sprang vi iväg med tunnan långt bort från där vi satte upp vårt tält. Vi hade fått både muntliga och skriftliga varningar om björnarna.

Vi var helt ensamma nära ett en plats där vattnet rann över en platt berghäll. Det var så vackert. Men oruttade som vi var hade vi inte tagit med oss tillräckligt med vatten. Dock hade vi ordentligt flyt när vi på morgonen stötte ihop med en lite mer erfaren hike:are som hjälpte oss att fylla på vattenflaskorna i vattenfallet, med hjälp av ett filter. En minnesvärd hike och ett fantastiskt minne.

Inga storslagna beskrivningar av platserna finns i anteckningarna. Jag tänkte väl, att platserna skulle leva kvar i mitt minne för evigt. Och så är det ju, men i detta inlägg får de representeras via bilderna. Som jag älskar dessa platser.

Ja det blev ett långt inlägg, men det hade kunnat bli ett ännu längre. Istället kommer snart en del 2 med mer om Bryce Canyon, Glen Canyon, Antelope Canyon, Grand Canyon, White Sands och Saguaro National Park!

(här finns nu del 2 att läsa)

Gilla gärna på Facebook och följ på Instagram, så missar du inga inlägg.