Vi har nått fram och har spenderat några dagar här. Wifi i det hus vi hyrde fungerade inte de första dagarna, så här är en snabb summering. Först och främst älskar jag verkligen Florida! Jag vill inte åka tillbaka hem. Trots att resan i början känns oändlig och tanken på hemresa egentligen borde vara långt borta.
Flygresan var ok, inte helt smärtfri, men vi förväntade oss det. Inga förhoppningar om film och vin på flyget. Matfix, vagga och sitta still med en sovande bebis när man själv behöver gå på toaletten. Men ingen maratonskrikande och inga problem med öronen för barnen under start och landning, trots förkylningar. Det är mer än lyckat enligt mig. Bebisen fick välling och storasyster fick en tablett. Det fungerade bra. Och det tog en timme mindre än väntat. En riktig bonus!
Vi var dock riktigt trötta när vi kom fram. Så trötta att vi nästan glömde barnens resväskor på flygplatsen. Vår vagn var överfull med väskor och handbagage som av någon anledning blev många och tunga trots noga planering för att undvika det. Precis när vi var på väg ut från flygplatsen utbrast min man: ”men den blå väskan då”. Tack och lov! Vidare till bussen som vi visste skulle ta oss till hyrbilscentret där alla hyrbilsföretag finns. Lokal tid var ungefär 9 på kvällen och det var varmt och klibbigt. En känsla som annars är underbar när man kliver ut från flygplatsen efter att ha rest från ett grått och kallt Sverige, men nu – trötta och med för många väskor och bilbarnstolar och en kö framför oss till bussen som vi inte kunde föreställa oss var för den buss vi skulle ta – var det bara plågsamt. Svetten rann, men det var bara att bita ihop. Vi köade, och trots att en ny buss kom direkt när en annan åkte, tog det tid. När det var vår tur var vi den där smått hysteriska familjen som skulle kliva på med alla våra väskor. När vi väl var framme vid hyrbilscentret och all packning var av bussen, kändes det verkligen som att vi hade klarat en större utmaning än själva flygresan.
Så när vi väl var på plats hade vi inte energi att bråka med Dollar (hyrbilsfirman) som vi kände oss lurade av. Vi hade bokat en standard-SUV, Jeep Grand Cherokee eller liknande. Men när vi kom fram fick vi ingen Jeep, inte för att den inte fanns tillgänglig, utan för att den tillhörde en annan kategori; premium-SUV. Men vi var så trötta så vi åkte därifrån i en Dodge istället, som vi faktiskt är nöjda med efter några dagar. Vi får plats bra i baksätet med en bilbarnstol på var sida. Dollar föreslog även att vi köper ett sun pass för biltullarna eftersom de inte längre accepterar kontanter vid tullstationerna. Jag tror att hon (tjejen på Dollar) sa att det kostar 10 USD per dag. Alternativet var att betala en böter som hyrbilsfirman sedan lägger till en administrativ avgift. Hon visade på en karta att vägen vi skulle ta från Fort Lauderdale till Marco Island, väg I-75, hade en sådan tull som inte accepterade kontanter. Min man hade googlat detta hemifrån men hade inte kunnat få klart för sig hur det fungerar med biltullar i Florida. Vi tyckte dock att det var ganska schysst av hyrbilstjejen att informera oss om alternativet att istället få en böter, och vi tänkte att det måste vara bättre än det dyra sun passet för att kanske bara passera en tull två gånger under resan. Även på hotellet där vi bodde de första nätterna frågade vi ägarna om tullen på den sträckan vi skulle åka, och de sa att de inte accepterade kontanter. Så nu till det riktigt intressanta i detta inlägg. De accepterade faktiskt kontanter vid tullen på väg I-75 mellan Fort Lauderdale och Naples/Marco Island!!! Det fanns en skylt där det stod något om att tullarna till Miami och Florida Keys inte accepterar kontanter. De verkar ta bort det successivt, antar jag.
Men tillbaka till Fort Lauderdale. Jag gillar verkligen detta område. Jag har rest mycket i USA och tidigare även i Florida, bland annat Miami och Florida Keys. Amerikanerna själva jämför det med Venedig, vilket jag inte riktigt håller med om, men jämförelsen görs på grund av kanalerna. Inne från den oändliga strandremsan är Fort Lauderdale fullt av kanaler. Extraordinära hus med lyxyachter dockade intill ligger längs dessa kanaler intill vägar omgivna av palmer. Det finns vattentaxi för sightseeing och för att ta sig runt utan att använda bil eller taxi. De extravagant vackra husen och yachtarna man passerar får en att inse att människorna som bor och äger dessa hus lever i en helt annan värld än ens egen. (Tänk Parneviks hus.) Längs Las Olas Boulevard finns butiker och restauranger, och längs stränderna finns gott om restauranger och mindre butiker. Jag hade definitivt förutfattade och kanske lite fördomsfulla idéer om Fort Lauderdale innan jag såg det själv. Tankar om pensionärer, för mycket solbränna och golf som jag håller för mig själv. Men jag tror att denna stad har något att erbjuda för alla.
Mitt bästa råd för resan hit är att försöka boka ett hotell nära stranden. Och när jag säger nära menar jag inte fem minuter bort med bil. I USA betyder det att det inte är gångavstånd. Trafiken är långsam och rödljusen är så långa att det känns som en evighet. De där fem minuterna med bil kan kännas som en hel dag och äta upp en stor del av dagen. Även om avstånden med bil är korta kan trafiken göra det frustrerande när man bara vill ta sig snabbt till stranden utan att det blir ett långt projekt. Och förutom strandpromenaderna är det inte planerat för gångtrafik till stranden, affären, restaurangen osv. Det vänliga värdparet på motellet där vi startade vår resa beskrev allt som fem minuter bort med bil, men när vi frågade om vi kunde gå dit var svaret ”nej, nej, nej, ni kan inte gå dit”. Men om vi båda vill ta ett glas vin till maten då tänker vi. Ja, jag tror att de är lite flexibla med sådana saker. Men för oss blev det att vänta med skålandet.
Mer om stränderna och olika områden i Fort Lauderdale kommer i nästa inlägg! Jag är fortfarande trött och jetlaggad.