För att respektera traditionen att bli introducerad till detta hemliga tillhåll av generationer av familjen kommer jag avstå från att ge en vägbeskrivning i detta inlägg. Det är mer av en källa till inspiration än en konkret rekommendation om vad som döljer sig i Dalarnas imponerande och respektingivande skogar. Som många andra blogginlägg denna sommar betonar, behöver man inte resa långt för att uppleva naturens skönhet.
Detta ställe kallas av de insatta för ”Vattenrutschkanan”, där forsen genom åren har slipat stenhällarna till en blank och glidsäker naturlig rutschbana.
Jag hade hört talas om det många gånger, men det var först förra sommaren som jag för första gången fick möjligheten att beskåda det. Vid den tiden bar jag vår minsta i bärsjal och var lite för orolig för att låta vår då fyraåring prova på åkningen.
Under vår vandring genom skogen och längs forsen förra sommaren.
Och idag var det äntligen dags.
Den yngsta var en kombination av mycket missnöjd över att inte få kasta sig utför, samtidigt som hen hade väldigt roligt. Alla bilder (inklusive de ovan) togs på detta sätt.
På vägen tillbaka blev det även ett överflöd av blåbärsplockning! Jag slutar aldrig att fascineras av dessa skogar.