Denna resa var min ultimata drömresa, en resa som jag drömt om sedan första gången jag kom nära Colorado-flodens vatten som 16-åring och en dröm som blev än starkare när jag återvände till Grand Canyon i 20-årsåldern. Jag har bävat lite för detta inlägg, för hur gör jag min resa längs Colorado River, genom Grand Canyon, rättvisa i skrift och dessutom såhär i efterhand. Men jag vill så gärna dela med mig av denna upplevelse. Grand Canyon är så mycket mer än att stå en stund vid South Rim. Min ganska så nystartade blogg startade jag mycket för att jag alltid tänkt skriva om mina resor på olika sätt men aldrig gjort det, så här kommer ett på instaspråk throwback till ett reseminne från 2010 som jag håller extra kärt.
Första gången jag besökte Grand Canyon älskade jag natur och hiking men hade inga direkta förväntningar. Jag och mitt resesällskap hikade ner en bit från South Rim och vände om när vi insåg att det började bli mörkt och det nog antagligen skulle ta längre tid att ”promenera” upp. Vi klarade det precis och mersmak var ordet. Nästa gång åkte jag och en kompis på en klassisk road-trip på ca tre veckor och jag drogs tillbaka till denna canyon. Vi kom dit den 4:e juli och tänkte chansa på att få ett Backcountry Permit som man behöver för att hika ner och campa/tälta, för denna gång hade jag siktet inne att ta mig lite djupare ner. Och vi hade tur. Antagligen var det enda dagen vi hade kunnat få ett sånt permit samma dag. Jag vet inte hur det är nu, men jag tror att man i vanliga fall behöver ansöka i god tid i förväg. Vi var inte särskilt förberedda vad gäller packning heller, inte ens bra ryggsäckar hade vi, men tält, litet kök, lite mat, trailmix och vatten hade vi. Just trailmix hade vi läst att man skulle äta lite då och då för att klara av ansträngningen och värmen. Så vi stannade duktigt lite då och då och tryckte nötter och drack vatten. Vi stannade för natten när vi nått Indian Garden Campground och morgonen därpå hikade vi upp igen. Men jag visste ju fortfarande att jag bara varit och nosat på äventyret. Jag ville ner till floden. Se Grand Canyon nerifrån och upp. Vi besökte också Lee’s Ferry vid Marble Canyon, den plats varifrån många river rafting resor börjar, så jag visste ju. Och jag visste att det fanns gömda paradis som t.ex. Havasu Canyon.
Och så en dag, stod jag där igen, vid Lee’s Ferry, denna gång tillsammans med mannen som jag nu är gift med och har två barn tillsammans med. Min man är mer av en storstadsresenär, så detta var min drömresa som han följde med på, men han älskade varje sekund av resan, lika mycket som jag. Vid flodkanten skulle vi packa ner vår packning (som vi fått noggranna packlistor angående) i vattentäta påsar och snart starta resan som skulle ta oss ca 30 svenska mil på sex dagar längs Colorado River genom Grand Canyon på en flotte som kallas J-Rig raft. Ser ut som nedan.
Så hur beskriver jag nu det som följde, sex dagar helt utan mobiltäckning (de hade en satellit-telefon för nödfall) tillsammans med en grupp människor som jag aldrig kommer glömma. Vi spenderade stor del av dagarna på flotten, stannade för hikes utan dess like och sov sen under bar himmel. Vi hade tält med oss, men det var så varmt, så vi sov utanför på en tältsäng alla nätter. Stenarna värms upp under dagen och fortsätter sen att vara så varma genom hela natten att de värmer upp luften runtikring. Att sluta ögonen och det sista du ser är svart stjärnklar himmel är underbart.
Det är en för få förunnad lyx att göra denna typ av resa, det är jag så medveten om. Vid tiden för resan tömde jag hela sparbössan. Det finns nämligen två sätt att få färdas på floden genom Grand Canyon. Antingen betalar man en professionell researrangör eller hoppas på att få ett permit via lotteri (weighted lottery). Tidigare hade de en kö där man kanske hade en chans att få tillstånd efter 20 år. Via lotteriet kan du ha tur eller så får du aldrig ett permit. Jag citerar National Parks Service hemsida ”Commercial River Trips are professionally guided river trips, available to the public, and often reserved a year or two in advance” … Noncommercial River Trips (self-guided river trips for individuals who have previously acquired the river skills to coordinate and safely lead their own trips through technical, world-class rapids).
Man får inte lämna någonting efter sig, vilket även innebär urin, så när man behövde kissa var man tvungen att gå i vattnet, som är ca tio grader kallt och brunt av sand, och då ofta inför publik. På övernattningsställena satte de upp en toalett och för tjejer var det ok att kissa där kvällstid. Ja detta är bara en av alla praktiska detaljer som gör en sån här resa möjlig. Och jag hade mycket praktiska funderingar innan resan. Men Western River Expeditions som vi valde att åka med har verkligen tänkt på allt i den information som finns för att förbereda sig inför resan. Aldrig har jag varit så imponerad av en researrangör. De fyra guiderna som vi åkte med hade sådan kunskap om denna plats som de delade med sig av, samtidigt som de styrde flotten genom forsarna, fixade all mat och spexade och bjöd på sig själva, osv. osv, och allt hela tiden på högsta nivå.
Colorado River är bitvis lugn och bitvis forsar. Och det var inte små forsar. Det var riktig forsränning vi fick vara med om. Vi hade rep längs flotten som vi höll i oss i, och då menar jag verkligen höll i oss. På bilden nedan råder frid och lugn (svårt att fota annars) men genom forsarna satt vi gränsle över tuberna (se bild) och flög upp och ner. Kan tänka mig att det ser ut lite som bullriding. Jag hade faktiskt samma handskar på mig som jag tidigare använt när jag kastat lasso (förhoppningsvis kommer ett framtida inlägg om det äventyret) för att inte få brännsår av repet. Till största delen var det kul, riktigt kul, men i en del rapids var jag lite skraj ändå måste jag erkänna. De var inte att leka med. Och vattnet var svinkallt!
Så dagarna fylldes av kontemplativt glidande längs en lugn flod, forsränning och hikes till gömda paradis inne i canyonen. När det började närma sig middagstid stannade vi till vid flodkanten för att sätta upp våra sovplatser för natten.
En av våra spots!
och vyn när vi vaknade. Morgonsol galore!
Precis i början av resan innan vi lärt känna de andra som var med, stannade vi till vid Redwall Cavern och jag gick runt och tänkte att det inte kan bli bättre. Då tar en i vår grupp fram sin gitarr och börjar spela. Folk från andra båtar som hade lagt till samlades och det blev lite uppståndelse kring det hela. Jag förstod ingenting, men när vi bekantade oss med vår grupp på kvällen förstod vi att Kenny Loggins var med på vår resa. Om man inte känner igen namnet känner man kanske till låtarna som går ”… cut loose, footloose, kick off your Sunday shoes…” och ”… Danger Zone, Ride into the Danger Zone …” Att han gjorde denna resa var för att han och hans kompis hade gjort samma resa för 30 år sedan och hade då sagt att de skulle göra denna resa igen tillsammans efter just 30 år och då tillsammans med sina barn. Tänk att få göra denna resa tillsammans med mina barn! Kan dock inte vänta 30 år. Svårt när jag inte var en särskilt ung förstagångsmamma och inte hade fått mina barn än när denna resa gjordes.
Redwall Cavern med gitarrer i förgrunden!
På bilden nedan är en av guiderna som alldeles uppenbart inte lider av höjdskräck, som jag själv kämpade med på de hikes vi gjorde längs floden. Det vi tittade på här är historiska Anasazi spannmålsmagasin. Bergväggen är enorm där den sträcker sig upp från floden till bergkanten (the rim). Att se dessa bergväggar nerifrån är mäktigt! Om jag minns rätt var det vid någon plats en kilometer upp till kanten. Och på denna plats var det för mig extra påtagligt hur djup Grand Canyon är.
Flotten syns nere till höger i bild.
En bra hike!
Apropå höjdskräck, var jag nära att inte fullfölja en hike till Dear Creek Canyon, då det var partier där vi gick (jag hasade mig mer fram) där det (tyckte jag iaf) var en fotbredd till kanten. Men ack så vackert väl framme.
En annan hike var till Elves Chasm.
där jag återigen utmanade min höjdskräck. Det graciösa hoppet på bilden är det jag som bjuder på.
Och så the grand finale att äntligen få se Havasu Falls! För mig har denna plats funnits i mina tankar som ett ställe som jag knappt trodde fanns på riktigt. Jag hade sett bilder som liknade ett paradis. Hyfsat uppförstorade förväntningar. Men jag blev inte besviken! Och mina bilder från platsen känns nästan löjliga att ha med då de inte alls kan mäta sig med många andras bilder och för att inte tala om platsen som upplevd på riktigt. Från det bruna sandiga kalla vattnet i Colorado River till det grön-blå vatten som flöt fram över berghällar och vattenfall och samlades i små pooler. Ja jag badade!
De bilderna får avsluta detta inlägg. 🙂