Så det blev lite skidor i vinter. Jippi! Och femåringen fick äntligen gå i skidskola. Och bara att få vara några dagar i stugan i Mångberg var guld värt. Hela familjen var helt eniga om att vi inte ville åka hem. Men, ibland kan man inte göra precis som man vill uppenbarligen.
Och det var så rätt med skidskola. Jag tänkte att det skulle vara så mycket bättre än om vi föräldrar skulle lära ut allra första gången. Inte bara för att en skidskollärare kan sina saker bättre, men också av samma anledning som det inte är optimalt att övningsköra med en förälder. Det är ju så mycket lättare att bli sur på en förälder.
Ingen strålande sol var det här i barnbacken första dagen.
Vi hade två och en halv dag i backen och vi hade inte direkt någon uttänkt plan på upplägget. Vi hade kört upp kvällen innan och kommit fram sent. Så det hela inleddes lite stressigt då vi inte hade förstått att det var en liten bit att ta sig till barnbacken från skiduthyrningen, men så fort vi kom fram vinkade dottern glatt hej då och åkte kort därefter upp i knappliften ensam.
Då vi inte hade planerat att åka själva redan från morgonen utan mest varit koncentrerade på det hela med skidskolan blev det så att lillasyster fick uppskattad egentid med oss båda med lek i backen. Alla glada.
Och sen hade vi det perfekta upplägget. En stannade hemma vid stugan och åkte pulka och lekte i snön med minstingen och en fick åka en timma själv under tiden skidskolan var och sen fick tid att åka själv med äldsta dottern på eftermiddagen. Det bästa av allt tycker jag. Jag njöt av en hel timme för mig själv i backarna. Och det var härligt att få tid själv med båda barnen.
Men första gången jag och dottern skulle åka själva gick det inge vidare. Jag fick verkligen min egen teori bekräftad. Det ville sig inte med skidåkningen så som det hade med skidläraren och det var mycket frustration. Det hela slutade med den ytterst obehagliga föräldraångesten när man känner att man tappat humöret och höjt rösten alldeles för mycket. Såklart inte p.g.a. någon kritik av dotterns åkande utan mer i stil med ”jag måste hålla i dig annars glider du utför stupet”. Vi pratade om det efteråt och konstaterade att det hade gått jättebra med skidläraren och att det även hade gått bra med pappa. Dagen efter såg jag henne åka iväg i fina snabba svängar i samma backar som vi hade kämpat så med. Så nästa gång vi åkte tillsammans ville vi båda ha revansch på mysig stund och då gick det hur bra som helst. Och när vi åkte från backen sa dottern ”nej, nu kom jag på vad vi ska göra nu, vi ska åka hem”. Ja mer skidåkning får det het enkelt lov att bli!
Och det är så vacker utsikt från Gesundaberget så jag tyckte det var svårt att koncentrera mig på åkningen. Jag kände att jag ville stanna och fotografera hela tiden men känner också att det eviga fotbehovet ibland kan förta upplevelsen. Jag är ju inte direkt någon fotograf heller. Insåg efter alltför långt tag att jag råkat ta de flesta av bilderna i kvadrat.
Och så det där med att få komma iväg. I Mångberg var det så vitt och tyst och lugnt. Som balsam för själen. Det finns inte rinnande vatten i huset och vi eldar flitigt i brasan och jag kan också finna en sån ro med att gå ut i den kalla luften och bara höra ljudet av knarrandet när jag går för att fylla ännu en hink med vatten från brunnen på gården eller för att hämta in mer ved.
Och vakna upp till detta tysta vita.
Och dammen som sommartid är vår badplats är vacker även under vintern.
Här kan du se hur det ser ut på sommaren!