Hela resan till Puerto Rico var ju bra men vi avslutade verkligen på topp i Rincon. Och nej, vi kände oss inte färdiga när vi åkte därifrån. Jag kände mig hemma där. Rincon beskrivs som öns surfparadis och är ett område/stad som ligger allra längst ut på öns västra sida. Vi lockades av området för att vi ville surfa, i.a.f. nån gång var och vi försökte också kolla innan att det även fanns stränder med lugnare vatten som passade för lek och sim med barnen. Och det fanns det!

För mig är Rincon, surf, boende vid stranden, sanslöst vackra solnedgångar, vackra omgivningar och massa massa bad. Och där det råder en sån skön känsla som är svår att sätta ord på. Här är det ett alldeles särskilt häng.

Boende vid stranden

Vi fick bo precis som vi hade önskat här, på trevliga Coconut Inn, som ligger precis vid stranden. Det enda boende under denna resa som inte var via airbnb. Här lagade vi mat vid det gemensamma uteköket och njöt av solnedgångarna.

Det gick bra att bada precis vid hotellet, men det blir djupt fort och vi var tvungna att ta oss förbi vågbrytet för att bada på ett bra sätt med barnen. Och det är stora stenar i vattnet så badskor behövs.

Solnedgångarna

Varje kväll var solnedgången en stund som inväntades med spänning. Vår dotter stod redo med sin egen kamera och var superpeppad och knäppte på som bara den.

Bad

Balneario är en public beach som vi besökte minst en gång varje dag då vi var i Rincon. Det är en härlig bad(sim)strand (till skillnad från surfstrand) och här badade vi verkligen mycket. De har servering här och det kändes som att det var en skön blandning av locals av turister som hängde här. Vi imponerades av några barn som surfade på sina boogie boards.

Snorkling

Vid Steps Beach snorklade vi. Här vid Tres Palmas Marine Reserve mår korallerna bra och vi såg Elkhorn och Brain koraller och massa fiskar. Det är lite svåra snorkel-förhållanden under vintern med vågor som bryter och strömmar så det var inte helt enkelt. Det gällde att hålla koll på att inte hamna för nära där vågorna bryter. Jag simmade utan simfötter och fick kämpa för att ta mig tillbaka till stranden. Men det var många år sedan jag såg koraller som dessa. Inte den perfekta stranden för barnen då det inte var helt lätt för dem att bada här, men de tyckte det var intressant att undersöka den torrlagda botten. Och att titta på trapporna som har gett denna strand sitt namn.

Det går bra att hyra snorkelutrustning vid parkeringen intill stranden. Inte världsbäst kvalitet men bättre än ingenting.

Surf

Och vi fick surfa! Varsin surflektion och egentid. Så jädra härligt. Eller mer än härligt. En känsla av att det här vill jag ha i mitt liv mer än bara någon gång ibland. Att få surfa till vardags, ja jag tror jag skulle känna frid. Jag känner ju att det är min grej så det är väl bara att ta tag i det helt enkelt. Kanske ska vi åka hela familjen på surf-camp kanske? Jag måste få skryta med att surfinstruktören tyckte att jag är en ”natural surfer”! Och det kan jag ju inte bara kasta bort.

Men det var inte bara själva surfandet som var härligt. Det var att få komma iväg själv några timmar. Att få höra surfinstruktörens tankar om livet och havet. Jag tror det infinner sig en speciell typ av insikt om livet av att tillbringa livet så nära naturen och med något en älskar så. Och det var de långa tysta stunderna av väntan på den rätta vågen. Av att vara i nuet.

Och på vägen till stranden fick jag se mer av ön och få en glimt av fantastiskt vackra bostadsområden uppe i bergen med makalös utsikt över havet. Det var en snabb färd med neddraget fönster och väl framme vid parkeringsplatsen fick jag ta del av hej och tjena stämningen som var. Och så blev jag påmind om att jag inte alltid behöver ha en så förbaskat tråkig inställning. Ska förklara vad jag menar. Instruktören kom inte på exakt utlovad tid och jag började ganska snabbt stressa upp mig och tänka att jag ska ändå ha mina två timmar och så slutar det med att vi spenderar betydligt längre tid i vattnet än överenskommet och att jag orkar fortsätta enbart på vilja. Så en lite mer avslappnad inställning kan jag gott jobba på. Efter sista åket orkade jag knappt röra mig. Dagen efter kändes det som jag varit i slagsmål och mina tår var (kan inte beskriva det annorlunda) flådda.

Har inga bilder från mitt surfande men sitter här och tittar på bilder från dotterns boogie board åkande och tänker att det allt bor en liten surfare i den damen. Det var bara sista dagen som vi tog med den lånade brädan till stranden så detta var första och enda gången av paddlande och magåkande och hon tyckte det var så kul. Så lite synd att det inte blev mer.

Älskar Rincon!